Epilog

11.03.2021

Hej!
Kanske ni har undrat varför rapporterna inte har kommit som de brukar och kanske har ni undrat varför jag inte syns ute på banorna. Jag har absolut inte kunnat förmå mig att skriva om detta, och det har sin förklaring i att det medföljer ett mycket tråkigt besked som jag inte klarat att ge er.

Redan i höstas (oktober månad) insåg jag att mitt knä inte längre var kördugligt. Det har bråkat med mig hela säsongen på ett farligt vis, även mitt under tävlingsheaten så jag helt tappat kontrollen. Det har dessutom bara blivit värre för varje gång jag kört och till slut har jag fått inse att det helt enkelt inte håller för en elitsäsong till.

Sjukgymnastiken kan tyvärr inte laga det, och det enda man kan göra i operationsväg är att byta ut hela knäleden mot en protetisk sådan. Det vill de inte göra förrän jag är mycket äldre.


Alltså måste jag nu lägga hjälmen på hyllan, men jag vet nog att ni kommer ha förståelse för detta. 

Det är såklart mycket känsligt för mig eftersom att jag inte riktigt har blivit given något annat val. De som följt mig den här tiden vet nog att jag aldrig skulle ge upp om någon annan valmöjlighet fanns.

Min lillasyster och jag testar cross för första gången. Bästa dagen i mitt liv.
Min lillasyster och jag testar cross för första gången. Bästa dagen i mitt liv.

Jag nådde inte hela vägen dit jag hade önskat, men jag kom mycket långt och längre än de allra flesta gör. Har fått vara med om tio gånger så mycket mer än vad många andra har. Och från dessa 13 år har jag med mig så många minnen.

Mina drömmars mål var att ta mig till världstoppen.
Jag blev nia i EM
Jag tog VM-poäng
Tillslut blev jag andra bästa svensk
När jag ser tillbaka på allt är jag mycket stolt.

TACK för att ni hejat och trott på mig i alla dessa år mot mina drömmars mål. Och jag kan inte hjälpa att fälla någon tår i detta nu när jag tänker på det. Jag är oerhört tacksam för allt.

Filmen ovan är lite nostalgi från min EM-satsning 2017.

// Amanda B #7
Over and out